Det är måndag före jul och intet ont anade medarbetare anländer trötta till kontoret. Vi har alla haft ett händelserikt år och börjar nu lite smått längta till julledigheten.
Likt varje morgon – speciellt en måndag som igår – strosar vi som i dvala mot kaffemaskinen med tunga steg och halvöppna ögon. Slumrande, halvt sovandes och halvt vakna, väntar vi på vårt kaffe.
Det tar egentligen en stund innan det sjunker in. Vi är flera som stirrar tomt i våra koppar, där något som mest liknar smutsigt vatten skvimpar runt. Efter att ha samlat lite mod, kikar vi in i kaffemaskinen där bönorna borde ligga. Men där kaffet vanligen är finns bara ett tomrum – och samma tomrum fyller samtliga medarbetare när vi, ungefär samtidigt, inser att det inte finns några bönor alls kvar på kontoret.
Först kommer uppgivenheten, sedan kommer behovet av att hitta den skyldiga. Vem var det egentligen som var ansvarig för kaffebönorna? Vem är det som är kontorets Grinchen och som stal det sista kaffet före jul?! Att det nog antagligen var jag själv som tog den där sista koppen på de sista bönorna är det inte riktigt läge att ta upp en sådan här måndagsmorgon. Inte utan kaffe.
Och det är mycket som inte fungerar utan kaffe. Som yrvakna höns letar vi efter substitut. Vi är för trötta för att tänka logiskt och börjar snabbt räkna på hur mycket koffein en tépåse kan tänkas innehålla. ”Inte mycket”, konstateras det till slut sådär uppgivet av mina kollegor.
Vid lunch har vi fortfarande inget kaffe. Stämningen är dyster och tung, måndagsmorgonen börjar gå mot eftermiddag och vi har börjat stänga ner tankeverksamheten helt. Trots att vi rett ut vem som borde ha beställt kaffe, vet vi inte hur vi beställer nytt då denne person inte är här. Vi vet inte heller hur kaffet eventuellt skulle inhandlas från Hemköp, på vilket kort eller vilket konto – eller på vems ansvar.
Några tappra kollegor ger sig ut i kylan och köper med sig kaffe från Pressbyrån. Långsamt börjar allting fungera igen. Vid två-tiden kommer Zoega och levererar en ny kartong bönor och kontoret börjar andas ut. Nödplanslösningarna för morgondagen som diskuterats släpps och alla börjar återigen arbeta på i vanlig takt utan sömniga gäspningar.
Kanske var det Grinchen som stal kaffet och lämnade tillbaka det, kanske var det tomten. Oavsett vad är vi alla tacksamma över att det inte var en värre kris – för detta visar, om än något överdramatiserat i just detta specifika fall, hur viktigt det är med en tydlig kommunikationsplan. Hade vi haft bättre koll på vem som gjort vad, vilket kreditkort som skulle användas eller vilket nummer som skulle ringas så hade vi fått vårt kaffe mycket tidigare. Kort sagt, hade vi haft en krisplan för hur eventuella kaffekriser skulle hanterats hade inte vi medarbetare stannat upp i våra vanliga sysslor. Det är ju trots allt det en krisplan är till för – att se till att verksamheten fungerar även under kris.
Ja, jag vet ärligt talat inte om det finns något bättre exempel på vikten av en sådan plan. Kan det finnas något bättre som fler människor kan relatera till än förtvivlan av att bli berövad sitt kaffe på måndagsmorgonen? Jag är tveksam, antagligen för att jag är något yrkesskadad (och kanske något beroende av koffein), men i alla fall.
Hur som helst så är ordningen återigen återställd på kontoret. En kopp kaffe har redan blivit uppdrucken (okej, jag är inne på min tredje kopp), och fler kommer säkerligen att drickas innan vi går hem och påbörjar vårt verkliga julstök.
Midnatt är slagen, endast kaffemaskinen är vaken. God jul och gott nytt år!
/Johanna Järvstråt