Nu börjar valrörelsen gå mot sitt slut och mätningarna visar jämnare och jämnare resultat. Det är spännande nu; politikerna blir allt mer målmedvetna. De kan känna vinstsmaken på tungan och de vill inte släppa den.
Valdebatterna började ändå relativt sansade. Det var inte många skandaler ur ett kommunikativt perspektiv och tidningarna hade ingen de kunde vinkla till syndabock. Istället blev tidningarnas egna politiska ställning mer klar.
Tidigare, innan valdebattens drog igång, visste man visserligen om att Aftonbladet går åt det rödgröna hållet och Expressen åt det blåa, men man märkte inte av det i nyhetsrapporteringen. Man har kunnat läsa en tidning om man hade lite bråttom utan att tvingas vara alltför kritisk. Valet har ändrat på det.
Jag har exempelvis fått uppfattningen att Aftonbladet gör sitt bästa för att smutskasta den blå alliansen. När de rödgröna förlorat debatter, så som när Miljöpartiet ställdes mot väggen angående deras felkalkyleringar inom lärarväsendet, ekade Aftonbladet tyst. Istället skrevs det en debatterande text som försvarade partiet.
Expressen gjorde visserligen samma sak fast åt andra hållet. De höjde alliansen till skyarna och skrev om den splittrade politik som de rödgröna ansågs stå för. Debatten har sedan trappats upp och politikerna skriker bara högre och högre utan att tänka på hur det kan uppfattas.
Men det stannar inte där. Politikerna blir mer och mer stressade av de allt jämnare mätningarna – och när man är stressad är det lätt att göra bort sig. Stefan Löfven kallar romer för zigenare och Fredrik Reinfeldt gastar om att han är beredd att dö för arbetarna. That escalated quickly!
/Johanna Järvstråt